Martin Stenmarck ger sig ut på äventyr

Publicerad den 09-03-2010

Foto: SCF
Pressmeddelande: Över ett år har gått sedan Martin Stenmarck och Andreas Danielsson bestämde sig för att ställa upp i det tio dagar långa etapploppet Yak Attack i Nepal. Den andra mars gick flyget mot Peking med filmteam och projektets samordnare Lasse Strand. Från Peking gick resan vidare med världens högst belägna järnväg; the Himalayan Express, till Lhasa. Därefter flög gänget till Kathmandu där man nu förbereder sig genom acklimatisering.

Varför gör ni detta?

– För ett och ett halvt år sedan satt vi ned och diskuterade möjliga och gemensamma projekt. På sidan mitt arbete som artist har jag alltid haft ett stort intresse för mountainbike. Och Andreas har parallellt med sitt jobb alltid haft ett stort intresse för musik, så vi hade många beröringspunkter och roliga uppslag på samarbeten. Det landade i något som kanske blev större än vi båda trodde från början, men det känns mycket inspirerande och spännande, säger Martin.

Hur skulle du beskriva det ni vet om tävlingen?

– Det är en cykeltävling i den bemärkelse att vi använder cykel och har nummerlapp. I övrigt är det ganska mycket som skiljer mot en vanlig tävling. Hela banan går längs en vandringsled som heter Annapurna Circuit. Vi bor på små tehus mellan etapperna och förhållandena är ganska primitiva. Man måste ha ett helhetstänkande som handlar om både material, kost, logistik och säkerhet, fortsätter Martin.

Hur ansträngande är höjden?

– När man rör sig över 1500-2000 meters höjd blir allting betydligt mer ansträngande. Yak Attack går som högst på 5500 meters höjd, där är det extremt jobbigt att få något vettigt uträttat. Och risken för att utveckla höghöjdssjuka (lung och hjärnödem) är mycket stor, särskilt under hård ansträngning. Extremt hög höjd kan vara absolut livsfarligt och försiktigheten måste vara mycket stor, berättar Andreas.

Hur långa är etapperna?

– Totalt avverkar vi ungefär 45 mil där längsta etappen är strax över 10 mil. Det är alltså inte några märkvärdiga distanser men fläckvis är det så mycket snö eller tekniskt svår terräng att det inte går att cykla, och att "springa” 25 km med cykeln på ryggen i snö på hög höjd i 12 minusgrader går inte särskilt fort. Dessutom är återhämtningen usel på den höga höjden, fortsätter Andreas.

Hur ser motståndet ut på den här typen av tävlingar?

– Det är inte här man hittar de traditionellt snabba cyklisterna, det här mer en äventyrstävling som lockar deltagare därefter. Eftersom boendekapaciteten längs tävlingen är mycket begränsad är det inte heller så många deltagare som får plats, säger Andreas.

Vilka mål har ni med tävlingen?

– Vi kommer absolut att gasa på så hårt det bara går men vi vill vara försiktiga med några uttalade resultatmål. Det kanske låter "fegt" men om Martin klarar av detta, efter 25 år på en scen, tycker jag att det är stort nog och en seger i sig själv. Även om jag själv är skapligt tränad kan jag inte påstå att det svarar som förr i tiden, jag är mer att betrakta som en motionär. Det mest uttalade målet vi har är att försöka genomföra detta med någon slags mersmak, avslutar Andreas.

Förutom den film som ska produceras kommer även musik och ett magasin att tillsammans paketeras med inspiration från den fyra veckor långa resan. Om allt går vägen kommer grabbarna i höst att dela med sig upplevelsen. Då möjligheterna till kommunikation är begränsade i terrängen där tävlingen går kommer rapporteringen att vara i underkant. På: http://foreverest.swedenmountainbike.se/ kommer det att finnas uppdateringar så fort det är möjligt. Och på TV4 Förkväll kommer det också att bli fläckvis liverapportering via satellittelefon.